Mina barn!

Ibland slår det mig... Jag har barn... Inte ett utan två stycken barn som är mina. Det är jag och Niclas som har gjort dom... Dom är mina, inte några jag lånar.. Det är mina som jag ansvar för, som jag har ansvaret att uppfostra med mina värderingar och min kunskap. ( nä de har kanske inte de bästa förutsättningarna ;p) 

Det känns så underligt, jag är inte heller barn längre, vilket hade varit skönt ibland när det blir för mycket så hade jag gärna kunnat springa in på mitt rum skrikandes, smälla igen dörren och skrika i kudden.. Men inte det heller längre för nu måste jag vara en förebild. Nu är jag vuxen och har TVÅ barn! Det är ofattbart.. 

Jag hoppas innerligt och jag kommer göra mitt bästa för att uppfostra mina barn bra och att de kommer bli starka individer som kommer bli omtänksamma och tacksamma. 

Hoppas även att de kommer tycka att de har haft en bra uppväxt och att de känner att man har gjort allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt! 

Man vill det bästa för sina barn så mycket att det nästan gör en galen... 

Mina älskade barn, Roy och Betty ni är så älskade att det inte går att beskriva hur mycket! Ni kom till världen och tog mig med storm, kärlek vid första ögonkastet. Älskar era olika personligheter, era jobbiga faser ni går igenom och det spritter i hela kroppen när ni ler eller säger något som gör en varm i hela hjärtat! Ni gör eran mamma galen på alla möjliga sätt! Men älskar er oavsett! 

Skulle kunna pussa sönder er! 

Älskar er Roy och Betty! Mina barn<3