Morgontankar av en mamma!

Det hära med att vara mamma är det mest underbaraste och det bästa man kan vara, enligt mig. Men dock också något av det jobbigaste. Man slutar aldrig att vara mamma det är ingen 40 timmars arbetsvecka. Man är mamma 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Man har konstant sömnbrist, man får aldrig sitta i soffan i hel timme utan att ha rest sig och hämtat nappar, handdukar, eller gått omkring med sitt barn. Att se ett helt program är bara till och glömma om barnet är vaket vilket är svårt att bestämma över. Man pratar nästan hela dagen med en väldigt gäll röst och jobbar hårt för att få fram detta härliga och underbara leendet.
På nätterna reser man sig och lägger sig ca 20 gånger är det inte matning som gäller så är det nappen som tappas ett antal gånger. Ska man bege sig ut får man kolla skötväskan så allt är med, se till att killen är fulltankad, och har en torr blöja. Det gäller att alltid ligga steget före så att inget ska bli kaos, eller att det ska gå så problemfritt som möjligt.

En nöjd bebis= En nöjd mamma!

Sedan är det denna oron som man också känner för sitt barn, sig själv och sin partner. Kan ibland få hemska tankar t.ex. när man åker bil, tänk om man krockar. Jag ser en bild i huvudet och blir helt skräckslagen och tänker att aldrig att han ska få åka bil igen. Eller om man är ute och går med vagnen, tänk om... Men man kan inte sluta leva, men en del oro är nog hälsosamt att känna så att man tänker efter en gång till innan man gör något.

Även oron för sig själv ökar, så fort jag har ont någonstans så börjar jag googla om problemet eller det som jag tror jag har, så efter förlossningen har jag haft gallstensanfall, njursvikt, äggstocks inflammation, och några andra åkommor. Rädslan av att inte få vara med under sitt barns uppväxt är hemsk. Därför är jag så rädd att jag ska bli sjuk, skulle det bli så vill jag upptäcka det snabbt så man förhoppningsvis kan göra något åt det. Men inte heller kan man alltid tänka så, men rädd om sig ska man vara.
Tänk om något händer med sin andre hälft, hur skulle man då klara sig? Att uppfostra vårt barn ensam, visst det hade säkert gått bra men jag vill ju ha Niclas vid min sida och jag vill att mitt/mina barn ska ha en pappa att vända sig till.

Vi har det bra!

Hur jobbigt det än kan vara att vara mamma med alla plikter man har och med all oro och tankar så väger allt det roliga upp. När man får ett leende från sitt barn så försvinner oron över att det inte skulle vara bra. Eller när man sitter och myser tillsammans med familjen och är bara sådära lycklig så försvinner den mesta oron för sig själv och sin partner. Vi har det bra och vi är lyckliga, det kommer gå bra!

Älskar mammalivet och att vara mamma är precis det jag ska vara. Inget annat känns viktigare!